Om jag nu inte har räknat fel så har jag haft staff i 12 år. Oj, vart tog åren vägen. Den första staffen hetter Ikaros och var en garpenborgare, nämligen från marias första staffekul. En underbar hund som gjorde mig helt förälskad i denna underbara ras. Han lever än idag men hos en fördetta till mig. Jag fick tyvär inte ta med mig gullgrisen. Men valet av nästa hund var redan givet. Det skulle vara en staffordshire bull terrier från kennel Garpenborg så klart. Kommer aldrig glöma när jag fick samtalet från Garpenborg, att nu hade det föds små bebbisar och det fanns två hanar. Det dröjde inte länge föränn jag stod på farstkvisten till Marias & Carlos hem i Värmdö. En svart hane vid namn WOTAN kom att bli min och då menar jag verkligen min. Där jag var så var han. En Otrolig hund på så många sätt. Som har satt djupa spår i mig. Han lever dock inte idag  men han vart 8 år och har en hel hög med fina valpar efter sig.

Har två stora påsar här hemma med utmärkelser som han kammade hem i utställningsringen. Wotan med stort W. Jag kan fortfarande får tårar i ögonen när jag ser på foton av honom. Han var min och kommer alltid att vara min.

Under tiden som Wotan var i livet hade han en staffetjej vid sin sida som heta Fera. En mysig staffetjej men väldigt speciell. Hon blev tre år.....

Som om detta var nog så hade Wotan även två cane Corso kompisar, Leja och Smilla. Smilla var favoriten som han så ofta sov tillsammans med. Så nog har jag levt ett riktigt hundliv och som mest hade jag fyra hundar tillsammans. Då bodde jag på Ekerö i hus och jag vet att grannarna skrattade när jag kom med fyra hundar och en barnvagn. det var tider det.

Efter Wotan tog det ett tag innan jag skaffde nästa staffe. Men givetvis blev det även denna gång en Garpenborgare vid namn Wita en alldeles underbar liten sockersöööööööööt staffe tjej. Hennes vackra ögon kunde man drunkna i. Hon bodde hos oss här i Mariefred i två år drygt sen tror jag att det blev för mycket för henne i en barnfamilj så hon fick komma till Liza . Kan Inte tacka Liza nog för att ni tar hand om lilla Wita på bästa sätt. Hon kunde verkligen inte få det bättre någon annanstans. Fast hon är fortfarande mitt hjärtgyn*blink,blink*.

Och nu har vi Äbbe hemma, det har blvit hela 12 år med rasen och jag är så oändligt tacksam för allt kennel Garpenborg. Det är många år som vi har känt varandra nu och det är så spännnade att få följa alla hundar och se Wotans avkommor mm. Jag minns tiden från värmdö när jag har vart hundvakt och settat i valplådan och tittat på valpar och jag tror aldrig jag skulle ledsna på det. Som sagt det har satt djupa spår i mig och en staff i huset är lika självklart som livet självt.

Har så mycket bilder på staffar i fotoalbumen hemma att jag inte vet vart alla ska få plats. Hundar jag minns..... Asta, Greta, Carmen, Ruby mm alla garpenborgare som för mig har vart speciella.

Ja, även nästa val är lika självklart, det blir en staff men när det får tiden utvisa.

Här kommer lite bilder på Äbbe från i sommras.

kramen

Hatar blask och regn när man får torka tassarna på dom fyrbenta. Visserligen så skulle jag aldrig välja bort djuren för det men det är inte roligt. Även om man torkar så kommer det in flera ton grus, så att dammsuga ca tre ggr om dagen i hallen är inget ovanligt i den här familjen.

Där för vart jag så glad när jag vakande att det var kallt och snöööö. För då slipper vi den proceduren.

Idag  mår matte illa och håller tummarna för att inte magsjukan har drabbat henne, igår natt var det ymer som kräktes dvs lillhusse. Så det blev ingen långrunda men vi har det så bra att vi har skogen precis på baksidan så matte går ut med oss lösa där och låter oss springa av oss.

Äbbe älskar att känna friheten. Han springer som en tok. Han har fått en ny fix ide. Han springer ned i skogen till sin favorit stock och ska kampa med den. Han vägar släppa tagen om stockf......n(ursäkta uttrycket) så matte får alltid gå dit och hämta honom. Han tittar på mig med skamsen blick, men snälla matte kom igen nu bara lite till, NEEEEEJ. Då får han staffefnatt och springer till en annan stock som han har i reserv, snälla matte, den här är väl ok. Neeeeeeeeeej säger en arg matte. OK vad ska vi göra då rå. Jaga ares. Katt och råtta lek är det bästa dom två vet. Fast jag hade verkligen inte orken idag. Men vad gör man inte. Jag sätter mig på berget och titta på. Dom far runt som två yra höns. Fast nu är det Ares som jagar Äbbe hehehe. han vill bita Äbbe i nackskinnet. Ett sätt attt valla kanske hehehe. Passade på att fota i hopp om att dom ska fastna på en och samma bild, förgäves kan jag säga. Men här kommer ivarjefall några bilder.

Kraaaaaaaaaaaaamen

Äbbe är ju inte det enda djuret i den här familjen. Vi har en schäfer tik vid namn Pina som är 7 år och så har vi två stycken bengalkatter som heter Ghia och Compis. Pina är mera husses hund då hon följer med honom på jobbet och tjänstgör som tjänstehund dvs väktarhund.

Som om detta inte vore nog, så fick vi en underbar julklapp på juldagen. En till schäfervalp vid namn Ares som är en alldeles underbar liten luddboll. Luddboll kallas han för att han har en enorm päls. Ser ut som en björnunge. Och det är den första hunden som jag har som svettas när han är inne och som gladeligen springer ut i -10 och lägger sig på berget för att svalka magen. Men han är Äbbe raka motsats. han är lugn och cool. Inte så jätteintresserad av andra hundar och människor. Så skönt när man är van vid Äbbes galna framtåg. Men för det sååååå röjs det här hemma. Äbbe är så lycklig över att ha en kopis och leka med. Så dom har dragkamp i diverse strumpor och brandslangar mm. Fast jag tror t om att Äbbe börjar tröttna på den lilla ibland, när han hänger i Äbbes nackskinn hahah. Skulle aldrig trott att Äbbe kunde bli slut av lek hehehe. Så nu är det inte längre stilla i huset.

Äbbe var så sur på  lilla Ares dom första två dagarna, ska inte jag vara minst längre. Men jag tror bara att det har gjort Äbbegrisen gott.

Här kommer lite bilder på nytillskottet, dessvärre har jag inte lyckats fånga dom båda på bild tillsammans.

Det var inte länge sen jag höll dig i min hand, ja nästan så liten var du. Och nu har du blivit Mariefreds stora röda kung. Som spatserar gata upp och ned med hög svans. Fast som matte måste jag erkänna att det är ganska skönt att du min lilla gris har blivit lite större. Yrvädret, galenpannan, äbbelito mm, kär hund har många namn är en nämligen en staffordshire bullterrier med en himla massa energi. Så mycket energi att matte faktiskt ibland blir galen. Inte för att han är elak på någotvis, tvärtom, jag är så kär och galen i alla att jag skakar och kastar mig fram i kopplet som en tok. Då brukar matte bli sur för både hon och barnvagn åker liksom efter mig i all hast. För som sagt jag är inte så liten längre och jag väger en hel del.

Men matte tycker att jag är alldeles underbar och det är väl huvudsaken.

Börjar bloggandet med att lägga in lite bilder på yrvädret när han bara var en liten gris.